REHAB & HALTA TANTENS HUNDDAGIS

Onsdagen den 28/2.

Igårkväll, på den 16:e dagen såg knät ut som en fotboll.
Dagen innan var jag i Malmö och träffade mitt post op team. 

Jag fick utvecklade övningar av sjukgymnasten för att träna tillbaka kopplingen mellan min hjärna och avskurna muskler. 

Och tydliga instruktioner hur mycket som är lagom träning för ett nyopererat knä. Speciellt ett som inte släpper svullnaden (och smärtan).

Jag kunde lugnt konstatera att mina små små promenader i min lilla lilla vardag ändå tenderar att bli för mycket. Jag snittar 3000-4000 steg/dag (det som mäts, men jag bär inte telefonen på mig hemma). Det är för mycket. Jag går och lägger mig med en fotboll och vill bara släcka universum av smärta. 
Råden om träning - ofta men lite, är sjukt individuellt. Det är på riktigt svårt att anpassa. 

Min normala vardag består av spring in och ut, fram och tillbaka 16 timmar om dygnet. Lägg till alla hundpromenader och hundlek i trädgården. Jag har sällan telefonen på mig som kan mäta stegen, den är för tung och stor. Så att röra sig minimalt är kanske den i särklass största utmaningen med ett knäbyte.  Och ändå, när jag tänker på dem dagar som passerat, så har utvecklingen verkligen gått trösterikt framåt. 

I mina mörkaste stunder känner jag mig så otroligt begränsad, sorgsen och instängd. Detta tillstånd är nog Vattumannens värsta, som älskar sin frihet mer än livet självt. Men jag vet att ljuset finns där framme. Kanske redan nästa vecka. Eller imorgon. 
Detta är mitt livs största förändring. Min stora investering i mig själv. Min framtid. Mycket större än allt annat jag gjort. Jag har gett mig själv kanske 30 fria friska år till. Det är en rätt maffig present.

Jag skulle använda tiden till att fortsätta med min bok. Men mitt problem är att sitta. Jag kan inte sitta mer än några minuter på en vanlig stol innan smärtan vrider runt mig.

Benet behöver ligga plant. Så det är bara soffan som funkar. Men jag har inte tränat på soffliggarstilen på många år. Funkar inte heller för länge. Ryggen säger nej. Så boken med alla skisser och utkast får vänta en stund till. Att använda läkningstiden effektivt är totalt uteslutet fortfarande till entreprenörshjärnans stora förtvivlan…Prova att vara instängd i ditt hus i flera veckor hoppandes på ett ben, till slut är allt tvättat, plockat…hundarna lekta med. Vad gör man då????? Om man dessutom inte kan sitta eller ligga bekvämt??? Nej, Netflix kräver att man bänkar sig. Läsa, nope. Samma där. 5-10 minuter ok, sen upp och röra sig, skaka loss somnade stela muskler. Moment 22.

Söndag en den 3 mars.

I fredags blev jag räddad från galenskapen att sitta fast i mitt hus! Jeanette kom från Malmö och baxade in mig i sin bil. Du måste ut! Sa hon bestämt. Och log lite. Jag fick bestämma destination. Jag ville krama mina vänner på Hylkegården och önska en framgångsrik säsong. Och fiiiika. Cecilia på Hylkegården har gjort samma operation som jag fast en vecka tidigare. Vi har peppat varandra via Messenger. 

Med en flaska bubbel i högsta hugg kom vi in i deras fina butik och där kommer Cecilia gående mot mig utan kryckor. Va!!! Jag bara gapade och kramade. Åhh hur är det möjligt? Busiga roliga glada Cecilia som haltat i många år gick normalt. Jag blev så glad för hennes skull och för min. Då kan jag snart också släppa kryckorna en stund då och då! 

Det är vår på riktigt när butikerna öppnar upp igen. Österlen är fantastiskt! Unikt! Så många duktiga entreprenörer samlade på en plats. Och allas gemensamma mission är att du ska få en upplevelse. Det är så vackert. 

Idag blir jag räddad igen från tristessen med mysigt besök, frukost…. Långfrukost. Min bästa tid på dagen. Att få dricka kaffe lääääänge. I soffan med hundarna. Och brasa och mys och fri utsikt både utåt och inåt. 

Jag behöver det. Ibland undrar jag hur version Maria som varit instängd på sin gård i två månader kommer att se ut. Det har gått tre veckor och mitt topplock lyfter oroväckande ofta. Du fååååår inte röra dig mer än du gör…stränga order från sjukgymnasten. Då går aldrig svullnaden och smärtan ner. Nähä.

Så nu har jag ställt in timern på rehab varannan timme. Enkla övningar korta stunder som gör kräkont. Svettont. Men inga långa promenader. Punkt. Fast korta måste jag ju göra. Hämta något, mata katterna, öppna posten, ta emot en leverans på fel dag. Bajsrundan med Malte. Och. Räkna dagarna. 

Och ändå, utvecklingen är enorm. För en vecka sedan fick jag hjälpa mitt ben genom att lyfta det handgripligen med händerna när jag skulle lägga mig i sängen eller soffan. Idag lyfter benet sig själv. Rehaben ger verkligen resultat. Små små fåniga övningar repeterade över hela dagen. Äckelsmärtan är min kompis.

Milo vilar sitt huvud på min mage. Han är på riktigt gudasänd den vovven. Från Ryssland, enkelt biljett den 16 november, rakt in i mitt hjärta. Och imorgon kommer mina två andra älsklingar hem igen. Jag längtar ihjäl mig.

Vi somnar nog om någon timme till, jag och Milo.

Måndag natt mot tisdag 5/3.

Vi var så slut allihop igårkväll att sängen lockade tidigt. Mina älskade hundar kom hem igen. Solen sken hela dagen och Saga var här så det var fyra hundar som sprang i timmar med bollar och vedträn och mina söndertuggade birkenstock runt runt i trädgården. Lyckliga. Nu under min konvalescens har ”Halta damens hunddagis” blivit traktens attraktion. Vem kunde ana att jag inte bara skulle ha en eller tre hundar runt mig under kryckdansens veckor, månader. Jag har fem! hundar som har funnit mitt lilla paradis angenämt. Dessa lever sina allra bästa hundliv. Ömsom fria lekar över hela trädgården, ömsom soffhäng med mig och mina skrivböcker. Ömsom trängs vi i köket för att leta upp något gott…jag är i himmelriket med alla fyrbenta älsklingar runt mig. Jag har bokstavligen fem fyrbenta terapeuter…

Den 21 dagen efter operationen har jag troligen hittat balansen mellan vila och rehab. Nu vaknar jag på morgonen utan att knät är svullet som en fotboll. Jag tränar rehabövningar flitigt. Hittar nya alternativ på nätet och kör 10 min varannan timme. Går långsamt runt i huset utan kryckor men inser att jag behöver dem fortfarande så att jag inte får en vaggande gång. Och på kvällarna när knät liknar en fotboll igen och skinnet spänner över svullnaden. Alla läker olika och detta får vara min nivå. Med stor gård, fem hundar och livet som någonstans ändå inte går att sätta på paus, så gör jag så gott jag förmår för att kunna komma till Italien igen i mitten av april.

Just nu, mitt i natten, snarkar Malte längs med min högersida. Milo ligger på min huvudkudde. Zoe har hoppat ner i den stora gosiga hundbädden en stund. 

Jag ligger och funderar över vilken fin måndag vi hade. I livet. I företaget. Allt rullar på enligt plan. Jag kan verkligen inte vara med handgripligen i verksamheten och det är svårt att acceptera. Tre veckor har försvunnit i ett dis. Men med minutiös planering i flera månader innan op så går allt fint. Produktionen rullar på. Våra kollektioner går åt som smält smör hos våra duktiga återförsäljare. Det är verkligen vår i luften. Lärkan drillar, hararna, gladorna, fasanerna, räven…alla håller dom hov utanför min glasvägg mot norr. Till hundarnas glädje och förtret eftersom dom vilda djuren är utanför våra stängsel, och retas i vårsolen. 

Jag läser ”jag kan ha fel” av Björn Nathiko. Igen. Hans lugna resonemang hjälper mig igenom passagerna som emellanåt är tunga som bly över att sitta fast i mitt hus, på min plats. Jag har verkligen uppskattat min frihet i livet. Nu är tanken fri men kroppen måste stanna på just denna specifika platsen i någon månad till. Italien är min hägring. Min oas där framme.

Men segrarna i min lilla vardag är många. Bara det att kunna dra en dammsugare igen. Att kunna våttorka golven. Att hänga tvätt, laga mat. Klappa, kela, gosa, sova med hundarna. Klippa klor, duscha dem, byta lakan ett par gånger i veckan. Hämta posten. Tacksamheten över att kunna röra mig mer och mer stabilt för varje dag är stor. Och tålamodet tränas minst lika mycket som mina muskler och nerver runt mitt nya knä. Allt går långsamt. Men det går. Och det går riktigt bra. 

Denna veckan - imorgon onsdag - öppnar min älskade Reuniongård upp för säsong nr 7 här i Hagestad. Och år 22 i företaget. Det är värt att fira. Kom kom och kramas!