MAN SLÄPPER INTE TAGET

Efter en rejält skakig start från Kastrup där kastvindarna i stormen slet och kastade planet som en sumpig boll mot en vägg en bra stund, lugnade allt ner sig och jag dåsade till mot flygplansfönstret. Kvinnan bredvid mig satt och kastade sitt långa hår runt, fram och tillbaka så det hamnade i mitt ansikte gång på gång. Hon verkade inte ta notis om sitt beteende och jag satt tyst. Kanske var hon nervös av vädrets nyckfullhet.

Jag steg upp tidigt igår morse för att klara av en del av dagens jobb innan jag åt frukost hemma hos en mycket god vän i Malmö på väg mot Kastrup. Det är märkligt att jobbet har en tendens att hopa sig det dygnet jag ska resa iväg. VARJE gång. Eller kanske är det så att jag alltid har mycket på ”min tallrik” men att jag inte tänker på det i vardagen. Allt blev effektivt rensopat och jag satte mig i bilen i tid.

Nu har jag snart tillbringat ett år i byn som jag formligen älskar. Inte ens den värsta sommarvärmen skrämde bort mig. Möjligtvis var de hästastora svarta myggen något irriterande, men absolut inte tillräckligt för att jag skulle lägga benen på ryggen.

Jag har blivit bra på att låta byn läka mig. Så många sprickor och svidande sår från åren som gått i mitt inre, som nu långsamt gått ihop i kanterna. Jag har blivit bra på att låta mig ta plats för mig själv. Det har aldrig varit en självklarhet. Kanske är det åldern ändå. Någon gång ska man ju bli vuxen tänker jag stilla och ler.

Vi på Reunion håller på att labba fram ett nytt sätt att företaga i den nya världen där kriser är vardagsmat. Man måste vara stark. Man måste vara övertygad om att det går att trassla sig igenom saker som få orkar. Att labba fram förhållningssätt som funkar tillsammans med hårt jobb och teknik, det är framtiden för oss. Och den är redan här.

Jag läser om många som ger upp. Men jag läser också om ännu fler som satsar. Som antar utmaningen att driva sitt företag i upp- och nergång. Som vågorna på havet. Man lättar segel när det behövs och man hissar dem för full fart framåt (eh jag kan inget om segling hahaha det ser ni va…) Men man släpper inte taget. Dagar och nätter blir till ett och man fokuserar. Det är just detta vårt labbande går ut på. Att hitta vägen framåt. Labbandet är som en spännande roman, kapitel efter kapitel följer vi äventyret. Att driva ett framgångsrikt företag är ett äventyr. Du satsar precis allt du äger och har och sen kör du. Jag har kört nu i snart 21 år!

Jag satt ute igårkväll, hos min gode vän Jonni och åt maten dem lagar från grunden i hans restaurang. Kanske en av dem sista kvällarna att njuta av utomhus säger Jonni. Nästa vecka ska det regna. Vi njuter i nuet. Jag njuter av att se några av mina italienska mäklarvänner äta middag med familjen, barnen är med. Dem skrattar och tar selfies. Tre generationer kvinnor.

Mätt som en vinglig örn kämpade jag mig över den lilla bygatan upp till min lya. Pasta med nyplockad svamp från skogarna, en bruschetta med pomodoro (tomat) låg och tryckte ut magen åt alla väderstreck  - Jonni vet att jag helst äter vegetariskt. När jag kom upp öppnade jag mina fönster åt alla håll. Den svala brisen från kullarna gjorde min andning lätt och jag somnade tungt till dem trygga levande ljuden från min lilla by.