LIVET MED KRYCKOR

Söndagslugnet ligger som en mjuk, varm bris i mitt ljusa hem. Hundarna springer i trädgården och leker med Abbes hundar och lever sina bästa liv. Abbe kom nyss in och hämtade prylar för att laga en grind som hundarna i sin iver hoppat sönder. Livet på landet. Alltid något att göra och det är en trygghet i sig. Att ha möjlighet att få sköta om sitt hem, sin borg.

Jag sitter i soffan och andas in våren. Solen har brutit igenom molnen och jag ser en svag hoppfull blå färg där i strimmorna. Våren har kommit till Österlen. Inte en enda dag för tidigt. Vintern har varit extra lång i år. Belöningen kommer här. Balans. Så viktigt det är med balans. När jag inte har den blir jag tyst och sorgsen. Ibland kan man inte påverka balansen i sitt liv. Det bara vill sig inte. Men plötsligt kommer den tillbaka igen.

Det har snart gått två veckor sedan jag gjorde mitt knäbyte i Malmö. Många många av er har frågat om detta och berättat att ni eller nära och kära skall göra samma sak. Jag lovade att berätta lite mer ingående om min upplevelse när jag landat.

Jag måste erkänna att dessa 13 dagar har mest varit som en dimma. Morfindoserna som är kraftiga har decimerat min hjärnkapacitet till ett minimum. Minnet – att försöka komma ihåg det man tänker i soffan och ska hämta i köket – har inte fungerat. Det är bara att stappla sig tillbaka igen och se om tanken kommer tillbaka. Eller så uppstår en ny som man glömmer hahaha…

Jag som för 15 år sedan var treo-beroende är sjukt försiktig med tyngre läkemedel. Men ändå bad jag om mer morfin… av min läkare efter två dagar hemma, men fick såklart inte mer,  däremot en annan tablett. Smärtorna har emellanåt varit ofattbara. Molande galen värk från höften och ner i foten som fortfarande inte har känsel i två tår. Men samtidigt hade jag ju gått runt med daglig vansinnig smärta i över tre år så mitt mantra har varit att just denna smärtan är en ny bra smärta. Nu läker äntligen kroppen.

Att göra ett knäbyte handlar väldigt mycket om att få livskvaliteten tillbaka. Min läkare betonade att - Maria, du ska inte ut och springa eller spela padel igen (det var en padelmatch som förstörde knät ursprungligen). Du ska använda ditt nya knä förnuftigt för att få livskvalitet. Var rädd om ditt nya knä. Så klokt sagt. Han menade att eftersom jag ska bli 150 bast måste jag förmodligen göra om operationen vid ca 90 år, så spara det…

Innan jag gjorde operationen försökte jag få kontroll över hur veckorna efteråt skulle förlöpa. Jag mindes hur en kvinna som bodde tillfälligt här på gården förut med sin man, gnällde över hur pipig hennes man var de första veckorna efter hans operation. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var sjukt elakt, han hade ju sågat av sitt ben och satt ihop det igen…

Men jag inser att läkningsutvecklingen är högst individuell. Hur rörlig man varit innan, hur ens smärttröskel ser ut. Rehaben efteråt gör vansinnigt ont och du måste göra den. Men man behöver dom två första veckorna att lära sig hantera smärtan och rörligheten. Man behöver lugn och ro. Fokus på sitt välmående. Vila, kärlek, skratt och några italienska matlagningsfilmer läker såklart allt fortare. Och chokelaaa…

Jag har dessutom inte varit så sugen på mat. När man äter så mycket medicin (smärtstillande 3-4 olika, inflamationshämmande, blodproppslösande) så har i alla fall jag haft en metallsmak i munnen som inte främjat smaklökarna. Men i takt med att jag tagit bort morfinet har det blivit bättre. Proviva och vetebullar har räddat energin. Kanske inte så nyttigt men vansinnigt kärleksfullt.

Och det är just det man måste vara mot sig själv. Kärleksfull. Detta är inte en snabb förkylning. Detta är en livsavgörande förändring som tar tid att läka. Som en vän sa: Dom har ju sågat och spikat i ditt ben – det är klart att det gör ont! Du ska ju praktiskt taget lära dig gå på ditt ben igen. Bygga nya muskler kring din nya blanka knäled, avskurna nerver skall mötas igen. Och du ska lära dig att böja knäet och få det stabilt. Absolut ingen självklarhet. Helvete vad det gör ont. Det är där rehaben kommer in. Små små stunder av envisa små små rörelser bygger kroppen hel igen.

Men nu efter två veckor känns smärtan annorlunda. Nu är svullnaden mindre och jag känner stramningen i såret och ömhet kring min nya led. Det behövs ”padding” i form av muskler.

På tisdag skall häftklamrarna bort, röntgen göras och sjukgymnasten skall säkert banna mig. Och just det, på tal om sjukgymnast. Jag fick en remiss med mig hem för att ordna en sjukgymnast här på Österlen. Honom jag fick tag på skällde på mig… varför har du inte planerat detta innan??? Han berättade att han var så uppbokad och rehaben efter ett knäbyte är så viktig. Ändå klämde han in mig i sitt tajta schema och jag blev sjukt tacksam. Så planning is everything.

Hur funkar livet med kryckor? Jag är en envis satan. Jag har en gigantisk gård att sköta. Tre hundar och ett stort företag. Just företaget har jag personal till, men gården behöver sin husfru. Så att krycka sig ut har varit nödvändigt. Korta promenader. Jag tog självklart ett par för långa, det straffade sig med smärta som var svår att häva. Som alla säger – träna ofta och lite. Det stämmer. Men man kan leva ett helt vanligt liv med kryckor. Jag kan dock inte ha hundarna i koppel. Dom drar omkull mig. Men i övrigt, absolut inga problem. För mig är livet en utmaning och jag lever själv större delen av veckorna. Såklart måste jag lära mig bära morgonkaffet, hänga tvätten, bädda nya lakan, laga mat, dra dammsugaren (även om jag har hjälp med städning generellt, så har jag tre hundar, här dammsugs varje dag…)

Jag kan inte köra bil ännu. Eller kan och kan. Man kan allt om man måste (och om man har en automatare). Men morfinet hade gjort mig till en livsfarlig bilförare. Så handling har jag fått hjälp med. Hello fresh levererar mat varje måndag. Min crew kommer in med nybakat och vänner och nära och kära har varit gudomliga. Matlagning, godis, överraskningar, blommor, bubbel. Det har inte funnits någon hejd på ljuvligheterna.

Ingen bilkörning dom kommande två veckorna heller. Ingen resa till Italien. Jag kommer inte att kunna göra någonting som kräver att jag måste sitta med böjda ben en längre stund. Det går inte. Så tålamod är det som gäller. Och vet ni, jag är så tacksam för att jag fått möjligheten att få tillbaka min rörlighet och slippa den grymma smärtan jag haft. Vad gör 6-8 veckor i ett perspektiv på 30 år??

Funderar du på ett knäbyte? Gör det om du får möjligheten. Kön är lång. 3-10 månader. Jag gjorde min operation i Malmö på Capio Ortho Center. Fantastiskt. 10 poäng av 10.

Har du frågor? Du får gärna maila mig på info@reunionhome.se så ska jag försöka svara. Jag vet ingenting mer om hur dom framtida veckorna ser ut, men jag är positiv. Mitt liv är fantastiskt.

Med kärlek m.