EN SEMLA & PASTA LIMONE

Jag har aldrig behövt så lite och fått så mycket. 

Under dom senaste veckorna som jag beskriver som att sitta fast i mitt privata fängelse, med kraftigt reducerad rörlighet, så har det inte saknats något av det som är viktigast i livet. Kärleken från mina människor gör mig alldeles mjuk.

Min lilla familj bor här på gården sedan några veckor. Dom har fött barn, BILL, mitt älskade lilla barnbarn. Vi hjälps åt att laga mat och dom middagar vi äter tillsammans är mitt livs bästa. Att få ha familjen nära när det verkligen gäller är mitt livs största vinst. 

Igår kom Abbe in med en gigantisk kasse med ostbågar och kexchoklad. Här mamma, så du klarar dig när vi är i Malmö över helgen. Precis så…när någon vet att allt det där får han hjälpa mig att mumsa upp, men bara vetskapen att ha skåpen fulla med godsaker är livets guld när man är som jag är smått begränsad. Man är väl aldrig så sugen på kallt kexchoklad när det verkligen inte finns hemma…

Viveca bakar alltid några extra vetebullar varje morgon innan hon spritsar semlorna. Hon vet att just dessa kärleksfulla varma guldklimpar lugnar både min medicinfulla mage och läker min rastlösa själ. Jag känner ingen hunger sedan flera veckor så mina nära och kära är extra noga med att se till att jag har godsaker till hands ifall jag skulle bli sugen på något. Så mycket kärlek i alla dessa handlingar.

Min sjukgymnast, Ulf, insåg igår att den här människan behöver komma ut ur sin grotta om vi ska få behålla henne på jordklotet. Han gav resultatet av min dagliga rehabträning godkänt, mätte mina framsteg, tröstade, lugnade och plockade fram ett ess ur rockärmen. Om två veckor, när vi ses igen, bokar jag in dig på ett gym med gruppträning. Du kan välja att träna fyra gånger om dagen, varje dag, sa han och skrev ner på en kom-i-håg-lapp. Jag bara stirrade. Det finns verkligen ett liv efter detta instängda. Han gjorde min dag. 

Mitt stora stora liv har decimerats till mitt lilla lilla liv några veckor, månader. Men mina sinnen registrerar, noterar, jublar över människorna nära mig. Dom fyller mig med hopp, kärlek och djup tacksamhet. 

Så förberedd jag var på denna vårens tvärstopp med nytt knä, så kunde jag ändå inte förstå innebörden av just ett sådant. 

Nu har jag tillsammans med vänner, medarbetare och familj trasslat mig igenom drygt tre veckor och aldrig har jag behövt så lite och värdesatt så mycket.

En skön linneskjorta, mitt italienska tomatljus, mina hundar, en varm dusch, en vacker kopp med mitt morgonkaffe. Ved. Brasa. Utsikten över fälten. Ett par sköna gamla jeans. Högarna med böcker och skrivböcker. Musiken, spellistorna från en vän. Samtalen. Blommorna i en aldrig sinande ström. Mailen från golfklubben. Mitt fröknäcke. Min oststund med hundarna. Frasiga lakan i nybäddad säng. En stor varm tröja. En kram. Ett ben som läker och som tar utvecklande sjumilasteg när jag är som mest uppgiven och saknar skogen. 

Vi behöver inte mycket. Men det vi ändå skaffar skall fyllas med skratt och bus och längtan. Det skall fylla dagarna med liv. Mina skjortor skall ge mig känslan av att ingenting är omöjligt. Mina gamla jeans ger mig styrkan att ta steg jag aldrig vågat. Mina boots lyfter mitt huvud och ger mig en nyfiken blick. Framåt är det som gäller. 

Njut av helgen! Vi fick en stor leverans av våra sköna BOXPANTS igår. Nya färger, rosa, svarta, navy och såklart beige och taupe. Fyll dina brallor med en kul helg! Det ska jag göra. Och en semla och pasta limone. Får se om jag hittar en gammal hummer till..🤭♥️ m.