EN STILLA RUNDA I TRÄDGÅRDEN

Etta James sjunger för mig ikväll. ”Aaaaat laaaaast my love has come along, my lonely daaaays are over and life is liiiike a song”… 

Jag tog precis en stilla runda i trädgården. Det är fortfarande ljust trots att kvällen är sen. Rosorna har farit illa av stormarna. Men även om vindarna har sargat dem svårt doftar de ljuvligt och delar med sig av sina hemligheter. Så generöst. Det är väl samma med oss människor tänker jag. Även om vi blir sargade, manipulerade, illa behandlade, så har vi kvar vår själ som ingen kan ta ifrån oss.

Astrid och Sven leker ömsom vilda lekar, ömsom somnar dem mitt i leken. Mina älskade kattungar som ni döpt åt mig. Livet utan mina hundar varannan vecka är – tomt. Astrid och Sven lyser upp och får mig att skratta högt.

En tidig fredagsmorgon för två veckor sedan tittade jag drömskt ut mot torget från rummet i gamla stan i Florens. Det var dags att flyga tillbaka till Sverige. Det var midsommarafton. Där nere på torget gick två nunnor sida vid sida. Vitklädda med handväskorna i stadigt grepp i handen. De promenerade över piazzan i den redan varma morgonen. Jag kunde se hur de trivdes där på sin promenad mot ett bestämt mål. Säkert samma promenad varje dag. Stilla småpratandes med varandra. Efter en stund kom två till. Sida vid sida. Och sen ytterligare två. Man lär sig att leva i den värmen. Man är uppe tidigt. Kvällen innan var det 37 grader klockan nio på kvällen. Gator, husfasader, möbler, strålade ut värme som om man gick runt inuti en varmluftsugn. Mitt stackars klimakteriesystem slog bakut. Jag sov knappt den natten. Feberattackerna avlöste varandra. Allt andades feber. Madrassen, kuddarna, lakanen. Man vet ju att det inte är sjukfeber, bara kroppens dramatiska nedmontering. Med sargade revben var det dessutom svårt att röra sig där i sängen. Jag förstod den natten att jag ska lära av italienarna. De är inte ute och stryker längs fasaderna i värmen. De vilar mitt på dagen. De sitter i luftkonditionerade matsalar eller i sina svala hus med små fönster. Det är bara vi svältfödda skandinaver som vill vara ute dygnet runt på sommaren, liksom för att lagra värmen inför vintern. Men, jag måste tänka om nu när jag skall leva mer i Italien.

 

Tvättmaskinen centrifugerar. Snart är alla lakan och handdukar tvättade till nästa familj som hyr vita villan på Reuniongården. Det vita huset som var mitt hem är helt fullbokat denna sommaren. Alla älskar att bo där. Huset med den magnifika terassen med the million dollar view. Snart flyttar jag tillbaka. Jag längtar efter min Reuniongård. Nu när Abbe och Lisa också bor på gården större delen av veckan är familjen samlad och jag kan känna mig lugn där. Snart snart. Något hinder kvar. Men som en vän sa till mig; allt blir bra. Ge allt tid. Ge sorgen tid. Ge glädjen tid. Ge dig själv tid.

Denna vackra kväll är en typisk kväll i en entreprenörs liv under högsäsong. Jag började dagen tidigt med att hjälpa webbteamet med att packa Sthålkeramik på vårt lager i Borrby. Därefter fyllde jag en massa lådor med nyheter och skickade till webblagret. Och sedan var det dags att åka till gården och fortsätta dagen. I disken, att göra mackor, packa upp nyheter, vattna blommorna, bevaka städningen i vita villan, svara på tusen mail, lägga beställningar till Italien, godkänna färgprover, skriva ut räkningar, planera för nästa resa och diska igen när caféet för tionde gången idag blev överfullt. 

Det är då man måste ta till kvällarna för att fortsätta med allt man inte hann med på dagen. Tvätta, baka biskivier (det blev rabarber, kardemumma) och samla ihop sig generellt så man inte glömmer något. Nu är klockan snart halv tolv och midnatt närmar sig. Kattungarna har för länge sedan tröttnat på att dra ner allt på golvet och plirar yrvaket på mig. De behöver stoppas om och pussas god natt. Tvätten hänger på tork från taket och jag gick nyss ut igen och ställde mig på trappan. Himmelen var orange och ljusblå med toner av evigheten. Där framme, mot evigheten står en skön säng och väntar på mig. 

Kärlek m.