ALLT HAR SIN TID

Jag förbannar den där extra koppen cappucino. Och det delikata frasiga bakverket. Jag framkallar klimakteriets fasor – svettningen från helvetet med socker, alkohol, mjöl…Men ordning och reda.
Dessa hör till besöket hos min kaffegubbe på förmiddagen. Här sitter jag och skriver, jobbar, funderar och läser.
Några timmar innan solen trycker sig fram mellan husen. En cappucino och ett bakverk, en flaska vatten och ett stort leende.
En kort konversation på italiano där jag lär mig fler ord. Min egen ambition är att lära mig tio ord om dagen och ett uttryck.
Nyss fick jag lära mig coppolo – när kaffegubben frågade om jag behövde el till min dator. Han är så rar. Och han verkar extra glad.
Jag gissar att han fått sålt sin rörelse som han försökt med i över ett halvår. Jag har själv haft funderingar på den.
Men det är för tidigt. Visst finns drömmarna att baka svenska saltlakritsbiskvier till italienarna. Allt har sin tid.

Precis bredvid mig, på vår lilla genomfartsgata utanför kaffegubben, kom ett litet sällskap på kanske tio personer.
Kaffegubben dukade snabbt upp ett litet bord med champagneglas och läsk. Brudparet som uppenbarade sig från ingenstans var enkelt klädda i sommarkläder och brudbuketten bestod av handplockade ängsblommor.
Dessa utgjordes mest av torkade grässorter, inte mycket som blommar just nu.
Men så fint. Vardagen en vanlig onsdag i min lilla by är så kärleksfull om man bara öppnar ögonen och släpper in verkligheten.

Varje morgon passar jag på att jobba några timmar tidigt tidigt innan värmen tar över. Därefter tar jag en morgonpromenad runt i byn, kors och tvärs.
Säger gomorron till dem som känner igen mig.
Därefter äter jag frukost (dolche – söta bakverk… och kaffe och till italienarnas förvåning 1 liter vatten). Och sedan går jag ut på byn och sätter mig i skuggan och fortsätter jobba.

Jag följer solen och dess skugga. Olika platser vid olika klockslag.
Mitt på dagen kan jag inte ens vara ute. Just nu är det 35-37 grader i skuggan.
Jag tränar mentalt på att klara värmen men ibland faller jag igenom.
Då drar jag mig inomhus och kramar luftkonditioneringen.

Det roliga när jag går mina promenader många gånger om dagen och kvällen är att numera säger de flesta byborna gomorron, gomiddag, gokväll till mig.
Sedan hör jag att samtalen mellan tanterna tystnar när jag går förbi och då börjar dem tissla och tassla… skvallra… troligen om mig och mina regelbundna besök.
De vet mer om mig än jag vet själv. Och jag ler lyckligt för mig själv och tänker att precis så är det. Det som händer i den lilla byn måste man skvallra om.
Vad ska man annars göra??

På vägen tillbaka imorse sprang den buttraste gubbgrannen ifatt mig nerför backen. Han ropade seniora, seniora, attende! Jag stannade och log, väntade in honom, nyfiken på vad han hade på hjärtat.
Han sa på mixad italienska/engelska, vi letade efter dig igårkväll. Vi hade Ferragustomiddag här utanför och ville bjuda in dig, men vi visste inte exakt var du bodde. Åhh, sa jag. Tusen tack, så oerhört vänligt.
Jag berättade att jag håller på att leta hus i byn och att jag jobbar härifrån varannan vecka. Oh jag vet jag vet, viftade han med handen.
Du blir inbjuden nästa gång!

När jag hade tackat honom steg tårarna i mina ögon, kan man bli gladare?
Kan man få ett större välkomnande? Jag har inte ens flyttat hit ännu.
Ändå är jag redan en del av vardagen här.
Här är jag lycklig ända in i märgen.

Tack för att du delar min lycka italiano.
Amore m.