Slitet, ruffigt och alldeles alldeles underbart italienskt

På två veckor har vädret ändrats drastiskt. Från 27 grader till 16. Även om jag känner att det saknas något (den sammetslena värmen kanske) så drar jag en lättnadens suck. Det är skönt att dra på en varm tröja och gå ut. Det är ljuvligt att känna doften av nyfallet regn mellan husen. Och det är alldeles alldeles underbart att få en handfull buongiorno strösslat på min väg från min dörr och nerför den långa grunda trappan ut på gatan. I morse fick jag ett buongiorno även från den gamle mannen som kikar på mig bakom sina myggnät. Jag hörde ett mumlande buongiorno och jag tittade upp, runt, runt och till slut såg jag honom i sitt köksfönster bakom en vägg av myggnät. Sitt fönster ut mot världen. Och han frågade hur jag mådde och jag sa högt och lyckligt beeeeneeee och jag frågade honom och ni, bene? Hmmm han nickade och skakade på huvudet och visade sin hand som hade någon form av tjock handske. Morgonskvallret är viktigt. Och nu fick han beklaga sig en smula  - precis som man gör i Italien i träffas-på-gatan-snacket och jag fick viktig information om hur han har det. Kanske kan jag hjälpa att bära hem tunga saker när han öppnar upp sig för det. Så viktigt i en liten by, tänker jag. Att alla har koll på varandra. Att ingen ska vara ensam. Jag tänker mycket på det. Att inte vara ensam. Att aldrig någonsin vara ensam eller känna sig ensam.

Det är tidig morgon. Jag sitter på torget hos kaffegubben och njuter av dagens första cappuccino. Gianni kommer förbi. Jag får en kram och kindpussar och han förklarar på långsam italienska att han vill bjuda in till sitt hem på middag. Är du här på söndag? Frågar han och berättar om dem andra gästerna. Oh non säger jag. Jag måste flyga hem på lördag kväll.

Vi småpratar en stund på italienska engelska och han varnar mig för att det är mycket liv och glada ätande och massor av folk här i Lajatico på sommaren i tre månader. Han har rotat fram ett hus till mig att titta på och han vill så gärna att jag ska bli nöjd. Jag förkunnade att jag älskar Lajatico och sommaren är precis så fantastisk som jag hoppats på. Människor på sommaren är jag van vid – Österlen är ju fullt av glada människor på sommaren. Det rinner i blodet att vi ska ha mycket folk omkring oss under sommaren. Aguri säger han. Aguri. Lycka till, säger han och knäpper händerna framför bröstet. Herregud vad jag har hamnat rätt tänker jag. Vilka vänliga människor. Här ska jag leva. Oboy vad jag ska leva här. Vad jag redan lever här.

Klockan 10 prick, står jag utanför det lilla huset. Slitet, ruffigt och alldeles alldeles underbart italienskt i mina ögon. Det andra tycker ser ut som en vanlig ”lägenhet” ser jag som en juvel som under mina händer kan förvandlas till ett underbart litet semesterhem eller varför inte ett litet café och en butik. Mitt i Lajatico. Framför allt är det granne med alla mina vänner, min italienska familj. Jag är förväntansfull. Min vän Laura ska komma och vara min italienska högra hand och översättare när de italienska orden blir för många och för snabba. Hon dröjer. Jag går in själv så länge. Ägaren och hans fru visar mig huset, de påvisar alla fördelar (hahaha jag ser dem kanske inte men jag håller god min). Vi går runt, in och ut. Upp och ner. Och när vi går in i det sista rummet som kan användas som sovrum eller vardagsrum blir jag plötsligt ensam med mannen. Han griper tag i mina händer, i mina kläder, kommer obehagligt nära mitt ansikte och säger blossande att här, här kan du och jag sova och blinkar menande… jag drar tillbaka mina händer och hoppas att det var ett dåligt skämt. Men nej… han kommer närmare igen, griper tag i min skjorta aggressivt under halsen och upprepar sitt beteende och mumlar högröd i ansiktet äckliga saker och tafsar på mig. Jag sliter åt mig mina händer och går snabbt ut i rummet. Jag ringer Laura (desperat) och undrar; Laura, var är du? Jag kommer om en minut, jag sitter fast i en bilkö! Hojtar Laura tillbaka intet ont anande vad som hänt.

Jag lyckades hålla den nu ganska dåliga stämningen ifrån mig. Frun i huset anar absolut ingenting. Hon babblar på, kramar mig och stirrar runt. Jag är kolugn utåt. Jag har ju trots allt jobbat i reklambranschen på 80-talet. Oboy, detta hände ofta på festerna som var många på den tiden. Tryckgubbar, byråchefer, högre tjänstemän hos kunderna som trodde att det skulle vara så, att det som hände under det taket stannade där.  Det är helt sjukt att jag inte knäade gubbfan, men min generation vill inte låta folk tappa ansiktet. Det ligger tyvärr i vår uppfostran. Hade det gällt mina barn hade jag dödat gubben. Och hemsökt honom för evigt.

I alla fall, när Laura kommer höjder gubben priset med 500 000 kr. Han är nobbad, sårad. I mina ögon bara en äcklig gubbe snart 80! Fortsättning kanske följer, kanske inte. Laura och Jonni känner till vad som hände, men jag har inte berättat för Gianni, som hade scoutat fram huset och som är vän med honom. Han hade fått en hjärtattack om han visste. Hans humör, när han hörde att ägaren höjde priset, var inte hälsosamt. Han vet inte varför. Så basta. Förr eller senare kommer det ut. Det gör det alltid i en liten by. Men den sortens uppmärksamhet är inte den jag strävar efter som ny i byn.

Denna historien påminner mig om en nyårsafton i Portugal. Jag hade rest dit ensam för att spela golf och få ner mitt handikapp. Jag var heartbroken och behövde läka såren. Bredvid mig på byns stora nyårsfest satt en sönderslagen gubbe i 80-90-årsåldern. Det är början på den historien… slutet berättar jag en annan gång. Men låt mig säga så här, jag spyr nästan av att tänka på skiten. Och det är 20 år sedan!

Abbe säger ofta till mig; mamma ditt liv är en Meryl Streep film. Han har nog rätt. Jag lever med allt som händer och skriver, noterar, känner, doftar, sjunger, pratar med alla. Jag väljer att leva ett rikt liv. Och då menar jag inte rikt som i massor av pengar. Men jag tänker inte säga nej när livet bjuder upp till dans. Mitt liv är som en tombola och my my…jag har många vinstlotter som rullar runt där inne. Och nitlotten, den ena av dem två som finns kvar i min tombola blev öppnad idag och kastad på tippen. Livet är nu och det är bra. Riktigt bra. Dessutom lagade Jonni tryffelpasta till mig idag med färsk vit tryffel. Boom.