Det största gåvan, att inte frysa
Det skulle inte regna idag. Men jag hör ju att det gör det på ljudet från markisen. Jag undrar hur länge jag kan gå upp på morgnarna och direkt öppna...
Det skulle inte regna idag. Men jag hör ju att det gör det på ljudet från markisen. Jag undrar hur länge jag kan gå upp på morgnarna och direkt öppna upp köksfönstret på vid gavel. Det är minst 17-18 grader ute. Kanske är det just nu den största gåvan, att inte frysa. Att förlänga dom ljuvligaste årstiderna en smula. Vi har aldrig haft en så regnig höst, sa Laura igår. HON har aldrig varit med om iskalla regn i halv storm. Här regnar det rakt ner. Från himmelen mot jorden. Inte på tvären.
Mina första två veckor här. Jag började sova direkt. Jag har valt en trygg plats. Jag har sträckt på ryggen, lyft blicken. Jag har låtit dom djupa stresskadorna flyta upp som bojar jag tryckt ner under ytan. Vissa dagar har dom ploppat upp som popcorn. Andra dagar har dom fastnat på vägen. Jag säger till mig själv som jag säger till Zoe, låt det onda, läskiga, dumma bara passera, och sen går vi vidare.
Jag har fått tillbaka sådant som är självklart för dom flesta. Lediga helger. Lediga kvällar. Jag använder den till synes oändliga tiden till att läsa, skriva, vila och åtta hundpromenader varje dag. Åtta, eftersom jag inte kan gå med tre stora ivriga hundar genom byn samtidigt. Och dessutom har dom olika behov. Zoe behöver lugna trygga miljöer. Malte behöver tanter med prosciutto i handväskan. Och Milo behöver stimulans i kombination med trygghet. Vi alla fyra behöver motion.
Där nere i dalen hör vi gevärsskott. Jägarna är ute på sin söndagsrunda. Här uppe ska jag ta en kaffe till. Hundarna ligger uthällda runt mig. Alla mår bra. Om ett par timmar tar vi Sally ner till Silenzio och sen ska vi träffa Laura på Ikea i Pisa. Hon vill fika på svenska. Och vi behöver en tjock gosig bäddmadrass till gästrummet. Och lakan och täcke till Bill. Sen är vi redo att välkomna la famiglia till Lajatico ♥️♥️♥️
Mina första två veckor här. Jag började sova direkt. Jag har valt en trygg plats. Jag har sträckt på ryggen, lyft blicken. Jag har låtit dom djupa stresskadorna flyta upp som bojar jag tryckt ner under ytan. Vissa dagar har dom ploppat upp som popcorn. Andra dagar har dom fastnat på vägen. Jag säger till mig själv som jag säger till Zoe, låt det onda, läskiga, dumma bara passera, och sen går vi vidare.
Jag har fått tillbaka sådant som är självklart för dom flesta. Lediga helger. Lediga kvällar. Jag använder den till synes oändliga tiden till att läsa, skriva, vila och åtta hundpromenader varje dag. Åtta, eftersom jag inte kan gå med tre stora ivriga hundar genom byn samtidigt. Och dessutom har dom olika behov. Zoe behöver lugna trygga miljöer. Malte behöver tanter med prosciutto i handväskan. Och Milo behöver stimulans i kombination med trygghet. Vi alla fyra behöver motion.
Där nere i dalen hör vi gevärsskott. Jägarna är ute på sin söndagsrunda. Här uppe ska jag ta en kaffe till. Hundarna ligger uthällda runt mig. Alla mår bra. Om ett par timmar tar vi Sally ner till Silenzio och sen ska vi träffa Laura på Ikea i Pisa. Hon vill fika på svenska. Och vi behöver en tjock gosig bäddmadrass till gästrummet. Och lakan och täcke till Bill. Sen är vi redo att välkomna la famiglia till Lajatico ♥️♥️♥️