SOMMARDAG 37

När sommardag nr 37 bryter ljuset i fjärran känns det som att orken att njuta försvagas…

Vi som arbetar under sommarsäsongen vinner sensommarens blekast-på-playan-contest. Vi brukar gå ton i ton med en blåmögelost som säckat ihop längst bak i kylen. Genomskinlig hud med blå ådror som pumpar runt ett näringsfattigt blod fullt av längtan efter ljuset, solen, paraplydrinkarna och sovmorgnarna. Man har så stora ambitioner att ta vara på sommaren.

På kvällarna. På timmarna innan jobbet tar vid. Men så blir dagarna snabbare och snabbare. Man stannar längre och längre på jobbet för att bli klar och inte lasta över till någon annan stackare. Och sen är den kvällen liksom förbrukad. Det blir hämtmat från thailudan eller ännu en omelett med riven parmesan som hade sin glans dagar i mars. Igår fann jag mig själv sittande på min trappa utomhus, ätandes en gröngul tomat direkt från plantan. Att hinna vänta på att den röda färgen skall mogna fram är liktydigt med att hela plantan troligen kommer att glömmas bort och alla tomaterna faller ner i jorden till tvestjärtarnas övermodiga lycka. Jag kom på mig själv med att tänka att jag inte orkade uppbringa någon ork till att njuta av sommardag nr 37.

Och det är tydligt. Detta är brytpunkten varje år, en månad funkar att hålla uppe sommarkänslan. Men när workmoodet träder in, när det inte finns mer än sekunder att spela på hit och dit för att hinna med högsäsongen, då är det ambitionen om sommarens fröjder som får stryka på foten. Fråga alla entreprenörer här på Österlen. Alla säger samma sak. Våra verksamheter får all vår tid, alla våra resurser och vi som driver verksamheterna framåt fortsätter långt långt in på kvällarna att finlira och lösa frågor som inte hinns med under dagarna. Själv traskar jag ut i våra trädgårdscaféer och plockar kvitton, döda fåglar, hundbajs, sköter om blommorna, vattnar, röjer, planerar för hösten och letar efter min sommarlust. Det är i detta stadiet solbrännan flagnar och man glömmer att dagsljus är viktigt. Nu har jag identifierat detta lilla ”orken-tryter-problemet”. Sommardag nr 37. Det kom några regnskurar i natt och det är precis som om att regn tillför mig lite extra energi. Jag har precis landat från jobbet i Italien, leveranserna rasar in och ändå så känns det som om jag aldrig var iväg.

Det är 55 dagar kvar av sommaren. Och många många fler när man bor här på Österlen. Nu ska jag rulla igång energin igen och vara observant på att hjärnan vill krypa in i diskrummet istället för att gå på grillfest. Återhämtningen är så viktig. Den kommer jag som företagsledare att fokusera på i företaget under hösten. Det är en spännande uppgift eftersom orken är så olika för oss alla. Men jag tänker att vi måste hjälpas åt. Framförallt måste vi identifiera vem som har mindre energidepå men som inte visar det utåt, utan som går hem till en kudde. Så hur rullar jag igång sommardag nr 37 med mer energi?

Bara av vetskapen att jag erkänner mig lite hjärntrött, gör mig faktiskt piggare. Regnets friskhet hjälper. Att komma till glada underbara medarbetare på lagret hjälper. Att planera mina måltider och mina hundpromenader hjälper. Att planera framåt hjälper. Men inte så långt fram och inte med så stora uppgifter. Planeringen av vår pop-up-butik i Varberg nästa vecka är kul.

Downton Abbeypremiär på onsdag med vänner är längtansfullt. Att djupdyka i tygberg för nya klänningar är kul. Nästa pit-stop i Toscana om tre veckor är en skön tanke. Jag hänger upp allt kul och skönt och bra på min tvättlina till allmän beskådan för min hjärna.
Det är dagens viktigaste uppgift. Dag nr 37.