MIDDAGAR UNDER EN CITRONLUND

När dagarna är gula och blå med luft mellan meningarna. Mellan orden. När allting man tänker får ta plats. När allting man tänker och drömmer om får ta tid. Sin tid. Då är det snart sommar. Jag håller nästan andan under denna tiden som blommar i hela världen. I mitt italien dignar träden av citroner, frukter, blommor och kart av något som snart blir granatäpple, apelsiner, lime och fikon. Paradiset på jorden måste vara att sitta nära ett citronträd varje dag.

Om jag någon gång skulle gifta om mig – NEJ NEJ NEJ –  det kommer INTE att hända. OMG inte en katastrof till! Men om… eller om jag fick göra förra äktenskapet ogjort och ha kvar den romantiska illusionen om att man faktiskt kan bli lycklig tillsammans med någon – DÅ skulle jag vilja gifta mig under ett citronträd, eller flera citronträd. Och hålla en middag med familj och vänner under en citronlund.

Men om jag tänker ett steg längre, så behöver det ju inte vara romans inblandat för att vi skall äta middagar under citronträden. Jag letar efter en citronodling. Eller en trädgård där jag kan be Marco plantera en mängd lite större citronträd. Jag har ju inte hela livet på mig längre. NU får man köpa större träd om drömmarna skall hinna slå in. Men tänk…

Jag förlorar mig i sådana tankar när rapsen utanför mitt fönster lyckligt smetar sin neongula färg över hela mitt liv. Över mitt hus, mina hundar, mina tankar. Över min sömn, över mina drömmar och över mig. Hela mig.

Jag kommer aldrig förlora min kärlek. Jag har massor. Jag har varit slösaktig med den, men det kan aldrig ha skadat någon tänker jag -  och jag har ännu mer kvar. Ju mer jag gör av med, ju mer finns det kvar i min famn. Känner du också så ibland?

Det är tre månader sedan på dagen som jag rullade in på operation och under hög rockmusik av the rockstar himself, fick benet avsågat och monterat ett nytt fint knä. Det kluckade i flera dygn efteråt som om firandet av att livet börjat på nytt redan inne på operation med att hälla skumpa i knäskålen. 

Och så bra det har blivit. Jag tänkte aldrig något annat. Jag var så sjukt motiverad att det skulle bli perfekt. Nu kan jag gå 4-5 kilometer i taget med hundarna. Det innebär att jag faktiskt snart kan gå en golfrunda. I alla fall 9 hål. Jag går och lägger mig varje kväll med ett bultande, lite svullet vänsterknä. Mitt jobb, den stora gården, mitt liv med tre hundar innebär mycket rörelse. Men jag ska bli 150 så det är bara att gilla läget. Lite smärta har ingen dött av. Inte jag heller. Denna smärtan går inte att jämföra med fyra års trasigt-knä-smärta. Jag är såååå tacksam. Imorgon har jag videomöte med min operatör. Jag vet inte om vi ska ha en sång- och dansstund eller om jag ska försöka visa upp mitt fina numera lite solbrända knä. Eller så ska vi bara ta ett snabbt slutsnack. Det återstår att se. Det jag kommer ihåg från tidigare samtal är att min läkare avrådde mig från att springa några längre sträckor, inte spela padel igen (det som knäckte knät) eller göra utsvävningar som gör att vi måste byta eländet igen om 10 år. Han sa ingenting om att jag inte fick klättra i citronträden…

Maj är en fantastisk månad. Och i år är den kanske mer spännande och härlig än någonsin förr. Jag samlar kraft för att kunna traska skamlöst in i sommarsäsongen. Säsongen där Reuniongården blir en enda stor träffpunkt för tusentals människor som både vill och behöver landa i vår oas. Jag ska äntligen kunna få njuta av sommaren på min vackra gård. Jag bor här igen. Jag lever här. Här ska inte sparas på någonting. Vi ska ha vårt livs bästa sommar tillsammans. Basta. Pronto. Amore. m.