LYSSNANDETS KONST

Jag förstod att han var förtjust. Han var karismatisk, levande, glad. Tog initiativ, rörde sig självklart och hade fin energi. Jag drar mig ofta undan när jag ser åt händelsernas håll. Man måste nog vara lite modig och avväpnande för att komma mig nära. Det här var en person lätt att tycka om från start. Han bjöd ut mig på middag. 

Det var kul att prata med honom. Livliga ögon, gester, glädje. Gentleman. Jag gillar att prata med främmande människor som har ett språk, som utvecklar resonemang och ur det växer det fram en nyfikenhet. Vi hade en härlig kväll. Det fanns inga gränser för mina frågor, han berättade. Han var en lysande berättare. En riktigt bra bordskavaljer om vi hade varit på fest. 

Efter någon timme började jag känna igen situationen. Min nyfikenhet på honom, mina frågor, mitt lyssnande gav honom strålkastarens starkaste ljus. Han fick stå på sin scen och prata och berätta som om orden aldrig ville ta slut. Och han var lysande. Härlig. Och jag lät honom. Jag tittade på honom och log. Jag hade redan avslutat vår relation. Innan den ens hade börjat. Varför? För att han inte ställde en enda fråga till mig under kvällen. Han hade under hela sitt liv missat det viktigaste för att få till ett bra samtal och en fin relation. Lyssnandets konst.

  

När jag var tretton rymde jag hemifrån. Exakt vad som utlöste beslutet går jag inte in på här men det handlade om fysiskt och psykiskt våld i min hemmiljö.

Jag rymde hem till min vän och hennes familj. De tog emot mig, de hade kännedom om mina hemförhållanden och hade alltid dörren öppen.

Den kvällen, i deras trygga varma miljö, satt vi och lyssnade på musik och drömde oss bort, jag och min kompis. Hennes mamma kom och slog sig ner och vi började prata. Om vad som hänt och hur jag mådde. Det var första gången i mitt trettonåriga liv som en vuxen person lyssnade på mig. Jag fick berätta. Hon ville verkligen höra. Hon lät våra energier flöda och hon fick tag på min förtvivlan, min sorg över hur livet såg ut i den trasiga trettonåriga kroppen. Lyssnandets konst.

Jag känner inte många som kan lyssna. Jag känner inte många som lyssnar färdigt. Som inte avbryter samtalet med egna kryddningar om egna händelser som liksom slår motpartens med hästlängder. 

Det svåra är att hålla i sig, att låta de egna orden och initiativen som vill ut - vila - och ge samtalet spänst och rikta uppmärksamheten mot den man talar med. Har du tur är din vän även intresserad av att lyssna på dig. Då skapas magi. Frågorna blir till resonemang, samtal, ibland korta, ibland långa. Att ge tid åt lyssnandet. Att låta lyssnandet följa med runt hörnan och se vart samtalet är på väg. 

Nästa gång någon i din närhet ”stör” dig när du slöscrollar på din telefon eller padda och vill prata med dig, lyft huvudet, lägg ifrån dig telefonen och möt henne eller honom genom att lyssna. Att lyssna på dina närmaste är ett av alla tusentals sätt du kan visa kärlek på varje dag.

Fram tills jag var 57 accepterade jag det faktum att jag var gravt ointressant. Men sen, sen började jag lyssna på mig själv.

 

Med kärlek m.