UN ALTRO CAPPUCCINO PER FAVORE

Efter en hel dag i fabrikerna i över 30-graders värme och dessutom en mycket lyckosam sådan körde jag hemåt dödstrött men nöjd. Ett par chokladbitar fick hålla mig sällskap på vägen. Fredagkväll, alla ville hem och mysa med familjen i solnedgången. Det var mycket trafik men ovanligt lugnt för att vara Italien en fredagkväll.

Jag parkerade på min vanliga plats och packade om bilen med alla prover så jag slipper göra det imorgon i gassande solsken och 35 grader. Och sedan släntrade jag uppför backen och nerför backen mot Jonnis Maramaldo. Jag klappade den svarta katten som liksom alltid sitter och väntar på mig. Alla grannarna satt ute i den vackra kvällen och babblade och det blev mycket hej hej hej – Gianni, Julia, Jonni och alla jag sett men inte pratat med. Gianni presenterade dem för mig snabbt och klagade samtidigt på sin ryggvärk. Att hamna i detta surr är som att snabbspola en dokusåpa från 80-talet. Man bara står och njuter av allt som händer på en gång. Och skrattar samtidigt av glädje, lycka, över att känna dessa fantastiska människor och bubblet som mest handlar om skvaller och krämpor och försiktiga frågor för att lära känna mig.

• Maria! Har du köpt något hus ännu!!??? Gianni hojtade efter mig.
• NEJ! Helt plötsligt var dem inte till salu Gianni! Kan du hjälpa mig hojtade jag tillbaka och stannade till. Han kallade på sin fru, Julia, och frågade henne om hon hade numret till JUMBO – en stor snubbe som hyr ut sitt hus nedanför Jonnis. Plötsligt sällade sig en man full med målarfärg till vår grupp och Gianni frågade om han hade numret till JUMBO. Han sa nej, men min fru har och dessutom hyr hon också ut lägenheter. - Kalla på din fru hojtade Gianni, mycket nöjd med att få vara medelpunkten, hans ögon lyste. Så vips blev en ljuvlig fru (och ascool uthyrningsentreprenör, visade det sig) framtrollad och hon drog iväg mig med dator och allt och öppnade upp sina hus och lägenheter. Alla lika underbara. Hus från medeltiden. Med utsikten to die for. Men snälla nån, mitt liv är som en film. Hur kan man vara en så självklar medlem i byn utan att ens bo här ännu? Jag nyper mig i armen. Att inte forcera något är grejen, tänker jag. Att kika under lugg och betrakta. Min personlighet passar in här.

Med fickorna fulla med telefonnummer och förslag på hus och lyor att hyra tills jag hittar mitt hus att köpa, fnissade jag hela vägen till torget och kaffegubben, som inte bara har kaffe att erbjuda har jag upptäckt. En röd drink blev snabbt framtrollad. Jag bad om aperol men fick campari. Jag menar röd som röd hahaha… matchade dessutom servetthållaren och min kärlek till byn.

Jag vet att huset kommer till mig. Jag måste bara ha tålamod. Byn är så speciell och så underbar. Gianni frågade om jag kunde tänka mig att bo någon annanstans. Eh NEJ – bara här! Lajatico är mitt hem sa jag och alla log stolt. Basta Gianni! Denna lilla konstnärliga by med så mycket liv och kärlek när man släpper in den och låter allt ta sin tid. Love is the answer to everything. Feel goodfilmen fortsätter. Un altro cappuccino per favore. Amore mio.