Jag skrattar gott…

Jag skrattar gott…

Jag skrattar gott… det är full högsommar och en del av våra nyckelpersoner har semester. Ändå har vi mer fart i verksamheten än någonsin. Mitt webbteam Reunion FUTURE JAGAR mig så att vi kan ta viktiga beslut snabbt snabbt. Ingen vill vänta. Det är NU som gäller. Och det har de såklart fått från mig. 

Jag har ju lärt mig den hårda vägen. Världen kan krascha imorgon. Livet kan vändas upp och ner på en minut. Hela pandemitiden och nu krigs-ränte-elprischockstiden är en enda lång transportsträcka att bara fortsätta på den väg du bestämt. Helst springande… Och jag bestämde där för snart tre år sedan att vi satsar oss ur alla dessa kriser och katastrofer. Hos oss på Reunion ska man ALLTID kunna vila, mysa, äta, handla, inspireras och få en frist från världen utanför. Vi ska alltid vara en OAS i tillvaron. Både för våra kunder och för oss själva. Våra jobb ska vara roliga, ombytliga, annorlunda, krävande, lärande, längtansfulla och avundsvärda.

Men visst sjutton – bakom kulisserna, på kvällarna, nätterna – i min soffa med the million dollar view över fälten framför ögonen – kan även jag hyperventilera lite över att saker inte bara flyter på utan det skall till ett visst krångel. Jag har svart bälte i att hantera krångel. Men ändå. Det tar hårt på precis ALLA. Den krångliga världsbilden i stort och smått. 

Det är inte helt lätt att berätta om allt som pågår bakom kulisserna i detta livliga härliga företag. Men samtidigt som det lavar in nyheter, samtidigt som vi planerar för nya kollektioner, tydligare struktur och bättre lokaler och smidigare system och fler anställda så får vi roliga förfrågningar. Allt från att man vill använda mig i stora kampanjer som influencer (stort klädföretag - bland annat) till hemliga förfrågningar om både det ena och det andra.

Jag kan med handen på hjärtat säga att ingenting gör mig lyckligare än att jag numera har min son ALBERT med på båten. Vi är ett kanonteam. Båda har samma energi, jag är den erfarna, han är filantropen som blev kommersiell i ena benet och som utmanar oss allihop med ny teknik och djärva idéer. Han sover inte heller så mycket – han har ärvt min tanketinnitus och det håller oss båda vakna på nätterna. Ibland är det bra, som när larmet går i Malmö halv två på natten. Då vet jag att han är vaken och kan dra iväg och kolla läget. Men framför allt vill vi verkligen driva vårt Reunion framåt i den nya tiden – vi kryssar tillsammans mellan kobbar och skär och älskar (oftast) utmaningarna som det medför.

Vi har ju utmanat oss själva ordentligt och bygger en ny sälj- och handelsstruktur där vi stryker vår medverkan i alla gamla traditionella mässor och istället satsar på en kombination av den bästa och enklaste tekniken (två webbshoppar) och en varm vänlig personlig framtoning i kontakten med våra kunder. Vi kan aldrig ersätta människans kraft att sprida glädje och välbefinnande, men för oss är ändå tekniken här för att ta oss framåt. Det ska vara lätt att handla hos oss när man inte kan träffa oss personligen i någon av våra butiker. Webbshopparna ska fungera som en förlängd arm som sträcks ut - man ska kunna känna igen sig och trivas med tonen, looken, enkelheten att handla och få den hjälp man behöver. Detta är en jätterolig utmaning och vår väg är redan framgångsrik med tanke på statistiken som redovisas varje dag. 

Sommaren fortsätter i 41 långa härliga dagar till. Och när den är slut i september, ja då har vi börjat rita nästa års sommarkollektion. Hösten är klar och med tanke på att just hösten är min favorit så blir höstens soulsister collection alldeles alldeles speciell. Du hittar den HÄR!

Missa inte heller vår REA del 2 som vi idag lagt ut på webben och hängt upp i butikerna. Massor av linnebyxor, klänningar, jeans och toppar till 50% rabatt! Du hittar REAN här! 

Så, med facit i hand, att bli jagad av webbteamet är nog det minst krångliga i mitt liv och jag kan skatta mig lycklig med så fina, dedikerade medarbetare som vi har på Reunion. Om 10 dagar är jag tillbaka i Italien, men det är en helt annan historia.

With love m. 

Tillbaka till blogg

Härom kvällen hörde jag tystnaden. Dagen hade rusat iväg i fabrikerna nere i Italien. Massor av beslut, många frågor att lösa. Och där emellan existentiella funderingar. Jag hamnar ofta i det när jag är där nere. Existentiella funderingar. Där. På platsen som gör mig extra lycklig. Kanske har det med urskogen som grundar mig. Kanske var det fullmånen som ville att jag skulle lägga korten på bordet. Kanske var det för att jag fick rå mig själv. Jag gillar mitt eget sällskap. Jag är övertygad om att är det något man måste lära sig förr eller senare, så är det just att gilla sitt eget sällskap. Har man som jag ett väldigt aktivt liv med mycket människor runt sig, står många av de inre rummen stängda under veckorna. Jag hinner inte öppna dörrarna. Jag hinner inte rensa och rota runt.

Jag läste artikeln i DI om hjärtforskaren Katarina Steding-Ehrenberg. Hon säger att vi måste få mer liv i de år vi får - om vi vill leva längre. Hon säger att lyckliga människor lever längre. För att de har roligare.

Handen på hjärtat, hur många gånger har du lovat dig själv att göra förändringar? Du ska börja träna, äta sundare, sluta lägga dig så sent, vara ledig på helgerna, dricka mindre kaffe????? Vi är alla där. Just där. Vi drömmer om att må bättre. Att ha roligare. Men vi vill inte till 100% eller kanske inte orkar eller kanske det allra värsta, vi tycker inte att vi har tid att förändra. Jag menar, om du vill ha en förändring, varför gör du då samma sak hela tiden? Det hänger ju ihop.

Katarina Steding-E menar att man behöver gå utanför sin komfortzon och göra slag i saken och boka in den där biodlingskursen. Eller sluta plocka efter familjen varje dag/kväll/ledig stund. Eller anmäla sig till yoga trots att du verkligen inte tror att det skulle vara bra för dig. Ett rejält spinningpass är effektivare. Men vem säger det? Tänk om du mår mycket bättre av ett stilla yogapass? Tänk om promenaden vid havet med efterföljande lunch gör dig friskare än att styrketräna tre morgnar i veckan innan jobbet?

Stressen och pressen är farlig. Men också stillasittandet på jobbet eller framför tvn vareviga kväll.

Visste du att stillasittande jobb eller passiva tv-kvällar sliter på hjärtat lika mycket som en rymdfärd till månen? Vill du fortfarande äta chips framför tvn? 

Forskaren menar inte att vi skall leva asketiskt, hon menar att vi ska göra saker vi blir lyckliga av. Utan stress. Då mår kroppen bra.

Är du en person som retar dig på ljud, rörighet och alla idioters knepiga rutiner som inte passar in i din vardag? Om du bestämmer dig för att ge alla röriga, högljudda knäppskallar en chans, vad skulle hända med dig då? Har du den kärleken i dig? Tänk om du lär dig något om dig själv? Eller skall allt vara på ditt sätt? Hur långt liv tror du att du får av att försöka behålla kontrollen på allt och alla? Skratta lite åt dig själv. Känn igen dig i min beskrivning. Tro mig, jag har varit där. Men man är ingen trevlig person då. Varken för sig själv eller för någon annan. Man har aldrig tid att lyssna färdigt, man har förutfattade meningar om allt och man vet bäst. Din väg är den normala, den rätta. Eller är den verkligen det? Känner du igen dig? Är du genuint lycklig? Att börja med att mentalt träna bort saker som stör oss kan löna sig hälsomässigt säger forskaren.

Själv funderar jag att stiga utanför min box på allvar och att samla ihop en skara vänner och nya bekantskaper och bestämma att vi lagar mat tillsammans en gång i veckan eller ett par gånger i månaden. Jag älskar att laga mat. Jag älskar att prata mat. Vi ska äta ändå. Och jag älskar samtalet som form för att väcka min nyfikenhet. Kanske är du en av dem som vill hänga på? Jag känner mig faktiskt redan lite lyckligare av bara tanken.

Så känner du dig behövd? Lever du i en nära relation? Har du roligt, skrattar du mycket? Då är du lite lyckligare än oss andra och har alla förutsättningar att få ett hälsosamt innehållsrikt långt liv. Vi andra borde kavla upp. Livet är NU.

Vill du läsa mer om detta? Beställ boken av Katarina Stefing-Ehrenborg – Bättre med åren.

Varma kramar, m.