Jag såg i ögonvrån häromdagen en text någon skrivit på linked in. Jag kan inte säga att jag läste speciellt noga, jag var upptagen med att rusa fast forward någonstans som vanligt. Men tanken fastnade i denna någons inlägg. Hon eller han, skrev typ att vi måste lära oss att det inte alltid är lyckliga slut på allt. Det finns en hel massa brister, ledsamheter, sorger och bedrövelser som vi måste acceptera och lära oss leva med.

Jag kommer ihåg att jag snabbletade efter en ”happy ending” till den bedrövligt svarta texten, men fann ingen. Det var ju säkert hela poängen.

Sen rusade jag vidare mot ett av dagens en miljon måsten. Men inlägget lämnade inte mina tankar. Min hjärna poppade upp frågor hela dagen. Måste vi verkligen behöva acceptera att allt är svart? Och om vi gör det, hur tar vi oss upp ur källaren igen? Och när vi tagit oss upp ur källaren, hur ska vi orka vidare ovan jord med en svartsyn som vore det domedagen och liemannen och fan och hans moster som skymtade där framme i den klistriga dimman av sorger och bedrövelser.

För trettio år sedan lärde jag mig det magiska med att träna hjärnan; mental träning. Att lära sig att man kan styra sitt mående, sina tankar, sin framgång och sin motgång med hjälp av hjärnans kraft. 

Vi har alla våra mörka rum fyllda med känslomässigt bråte. Det kan vara en mardrömsskilsmässa som stökar, vänner som sviker, kroppen bråkar, en sjuk hund, en asjobbig chef eller bara sår som aldrig aldrig vill läka. 

Jag kan inte låta bli att tänka på hur våra liv skulle se ut om vi inte hade några korta, instant happy endings i varje litet avsnitt av våra liv? Om vi minsann alltid ska klara och acceptera och leva i det svarta, det tråkiga, det ouppnåeliga och inte får släppa in en strimma ljus utan här ska vi minsann vandra runt runt i leran av missmod, vrede och syndomtyckande – överlever vi verkligen det? Vad ska det vara bra för? Att stanna i det svarta istället för att sträva efter att släpa oss uppför källartrappan mot ljusstrimman i den halvöppna dörren där uppe?

Jag anser att världen är konstant. Krig och fred. Kärlek och hat. Konflikter och försoningar. Dina egna krig och andras. Dina egna kärlekshistorier och andras. Du har ansvar för din egen lycka. Hur tungt livet än är, är det du själv som måste ta dig i kragen och komma vidare. På den långa slingriga vägen som kallas livet, händer det saker som gör att du ibland torkar tårarna, ett leende spricker upp och du kanske till och med skrattar. Korta happy endings i din annars så tunga tillvaro. Tillvaron lättar och du ser ljuset. 

Jag samlar på de små händelserna i tillvaron. Varje kväll innan jag somnar tänker jag på vad som gjort mig glad. Idag till exempel har vi haft en enastående rolig dag med massor av kunder, gäster och beställningar. På lagret har vi packat sjuka mängder webbordrar. Mina hundar och jag tog en huvudvila i Sandhammarskogen istället för att käka lunch. Solen sprack upp mellan träden. Jag fick ett överraskande samtal från en gammal kärlek. Jag har bakat, skrivit, kelat med mina hundar och betalat räkningar. Elräkningarna som dök upp i mailen för mina olika verksamheter var inställsamt låga och jag lagade till resterna av gårdagens thaimiddag utan att behöva ge mig ut i ösregnet. 

Hur kan allt vara så rosenrött? Tro mig, det är det inte. Jag har massor av bekymmer och sorger. Det har alla människor – det får oss ur sängen på morgnarna så vi kan lösa problemen ett efter ett. Vad jag menar är bara att om vi stoppar in ett ”lyckligt slut” efter varje delproblem så blir livet lite lättare en stund under tiden som vi tragglar oss framåt i trasslet efter evig lycka.

Kärlek m.