BARFOTA BLAND TUSENSKÖNORNA

BARFOTA BLAND TUSENSKÖNORNA

Våren här i Toscana gör mig snurrig. Det är som att komma till ett gigantisk hederligt gammaldags smörgåsbord när man är utsvulten. Man vill ha allt på en gång.
.
Jag liksom hör hur det spricker upp i träden. Buskarna prasslar av knoppar som gnuggar sig mot varandra. ”Hjälp mig kompis, jag vill spricka upp”.
.
Jag har svårt för att koncentrera mig. Jag vill plocka ut mitt kontor utomhus men den starka undergörande solen gör det omöjligt. Jag ser helt enkelt inte datorskärmen. Så det blir många pauser istället.
.
Jag är förundrad över att det händer igen och igen. Det som kallas våren. Det är ett tufft jobb för naturen att väcka upp allt efter en grå grå sorgsen sömn denna kletiga pandemivinter.
.
Jag är fortfarande ensam i vår lilla borgo men denna veckan kommer Gordon, australienaren som jag ännu aldrig träffat. Och de italienska husägarna firar pasqua här. Men för de flesta är det fortfarande för tidigt att besöka Italien. För mig som varit här flera gånger under hösten och vintern känns våren som en fantastisk efterrätt efter en fabulös 5-rätters.
.
Mellan fabrikskontakter och beställningar och räkningar och texter som skall skrivas, så vandrar jag backe upp och backe ner. Tränar mitt knä och gläds åt att smärtan är mindre och hoppet att slippa byta knät stiger för varje lyckad backträning.
.
Idag rullar jag nerför backarna mot Florens. Jag ska slutföra ett riktigt roligt projekt som ni snart blir inbjudna till. Det är mycket bus på gång i mitt Reunion.
.
Ja jag vet, gräsmattan behöver sin första klippning. Men jag har bett Marco hjälpa mig när jag åker tillbaka till Österlen på torsdag. Just nu vill jag bara gå barfota bland tusenskönorna. Det ger kraft och glädje som slår det mesta.
.
Våren alltså ♥️ m.
Tillbaka till blogg

Härom kvällen hörde jag tystnaden. Dagen hade rusat iväg i fabrikerna nere i Italien. Massor av beslut, många frågor att lösa. Och där emellan existentiella funderingar. Jag hamnar ofta i det när jag är där nere. Existentiella funderingar. Där. På platsen som gör mig extra lycklig. Kanske har det med urskogen som grundar mig. Kanske var det fullmånen som ville att jag skulle lägga korten på bordet. Kanske var det för att jag fick rå mig själv. Jag gillar mitt eget sällskap. Jag är övertygad om att är det något man måste lära sig förr eller senare, så är det just att gilla sitt eget sällskap. Har man som jag ett väldigt aktivt liv med mycket människor runt sig, står många av de inre rummen stängda under veckorna. Jag hinner inte öppna dörrarna. Jag hinner inte rensa och rota runt.

Jag läste artikeln i DI om hjärtforskaren Katarina Steding-Ehrenberg. Hon säger att vi måste få mer liv i de år vi får - om vi vill leva längre. Hon säger att lyckliga människor lever längre. För att de har roligare.

Handen på hjärtat, hur många gånger har du lovat dig själv att göra förändringar? Du ska börja träna, äta sundare, sluta lägga dig så sent, vara ledig på helgerna, dricka mindre kaffe????? Vi är alla där. Just där. Vi drömmer om att må bättre. Att ha roligare. Men vi vill inte till 100% eller kanske inte orkar eller kanske det allra värsta, vi tycker inte att vi har tid att förändra. Jag menar, om du vill ha en förändring, varför gör du då samma sak hela tiden? Det hänger ju ihop.

Katarina Steding-E menar att man behöver gå utanför sin komfortzon och göra slag i saken och boka in den där biodlingskursen. Eller sluta plocka efter familjen varje dag/kväll/ledig stund. Eller anmäla sig till yoga trots att du verkligen inte tror att det skulle vara bra för dig. Ett rejält spinningpass är effektivare. Men vem säger det? Tänk om du mår mycket bättre av ett stilla yogapass? Tänk om promenaden vid havet med efterföljande lunch gör dig friskare än att styrketräna tre morgnar i veckan innan jobbet?

Stressen och pressen är farlig. Men också stillasittandet på jobbet eller framför tvn vareviga kväll.

Visste du att stillasittande jobb eller passiva tv-kvällar sliter på hjärtat lika mycket som en rymdfärd till månen? Vill du fortfarande äta chips framför tvn? 

Forskaren menar inte att vi skall leva asketiskt, hon menar att vi ska göra saker vi blir lyckliga av. Utan stress. Då mår kroppen bra.

Är du en person som retar dig på ljud, rörighet och alla idioters knepiga rutiner som inte passar in i din vardag? Om du bestämmer dig för att ge alla röriga, högljudda knäppskallar en chans, vad skulle hända med dig då? Har du den kärleken i dig? Tänk om du lär dig något om dig själv? Eller skall allt vara på ditt sätt? Hur långt liv tror du att du får av att försöka behålla kontrollen på allt och alla? Skratta lite åt dig själv. Känn igen dig i min beskrivning. Tro mig, jag har varit där. Men man är ingen trevlig person då. Varken för sig själv eller för någon annan. Man har aldrig tid att lyssna färdigt, man har förutfattade meningar om allt och man vet bäst. Din väg är den normala, den rätta. Eller är den verkligen det? Känner du igen dig? Är du genuint lycklig? Att börja med att mentalt träna bort saker som stör oss kan löna sig hälsomässigt säger forskaren.

Själv funderar jag att stiga utanför min box på allvar och att samla ihop en skara vänner och nya bekantskaper och bestämma att vi lagar mat tillsammans en gång i veckan eller ett par gånger i månaden. Jag älskar att laga mat. Jag älskar att prata mat. Vi ska äta ändå. Och jag älskar samtalet som form för att väcka min nyfikenhet. Kanske är du en av dem som vill hänga på? Jag känner mig faktiskt redan lite lyckligare av bara tanken.

Så känner du dig behövd? Lever du i en nära relation? Har du roligt, skrattar du mycket? Då är du lite lyckligare än oss andra och har alla förutsättningar att få ett hälsosamt innehållsrikt långt liv. Vi andra borde kavla upp. Livet är NU.

Vill du läsa mer om detta? Beställ boken av Katarina Stefing-Ehrenborg – Bättre med åren.

Varma kramar, m.