ALLA ÅLDRAR ÄR VIKTIGA

ALLA ÅLDRAR ÄR VIKTIGA

Jag har precis haft min första officiella italienska språklektion. Jag har kämpat med Duolingo i flera år.
Men plötsligt på 1,5 timme så får jag bättre input och kommer direkt in i språket.
Total nybörjarnivå men med fokus på kommunikation och konversation.

.
Det är svårt att lämna Italien den här gången.
I natt låg jag vaken och var uppriktigt sorgsen att jag bara hade ett dygn kvar. Det är så lätt att flyta in i vardagen här. Jag bor på en kulle.
Ensam 9 månader om året. De andra 3 månaderna är juni, juli, augusti - då är alla husen fulla av människor från hela världen. Men då har ju VI Österlen.

.
Ett land som har vårvärme 8 månader om året måste man ju bara älska. Ljuset, solen, livet, naturen, de gamla slitna husen.
Maten. Kärleken till maten. Respekten för varandra. Alla åldrar är viktiga. Kanske är min ålder just nu allra viktigast.
Man blir lyssnad på. Lagar jag mat, väntar mina gäster med att börja äta tills jag också satt mig till bords. Så självklart här. Mama. La donna.

.
Och ändå. Jag älskar Österlen. Och jag kan inte tänka mig en enda dag till utan mina hundar. Och min crew.
Denna fabulösa skara stjärnor som jobbar lika bra med mig på distans som öga mot öga. Imorgon ses vi. Så mycket bus, så mycket projekt vi ska sjösätta.
Och så ska vi kramas ♥️

.
Ikväll skiner solen över kullarna. Hagelstormarna och åskväderna är förlåtna och långt borta.
Min dag har ackompanjerats av en sågklinga och ivriga italienska röster från det lilla husbygget här nedanför.
Jag fick tag på ett frimärke/francobollo till mitt brev. Jag köpte en godsak hos bagaren. Jag har förberett huset för gäster som kanske vill besöka och njuta några dagar.
Vatten, kaffe, cola, pasta, pesto. Kommer man mitt i natten finns det alltid en måltid eller två i skåpen.

.
Denna dagen har varit en dröm.
m.
Tillbaka till blogg

Härom kvällen hörde jag tystnaden. Dagen hade rusat iväg i fabrikerna nere i Italien. Massor av beslut, många frågor att lösa. Och där emellan existentiella funderingar. Jag hamnar ofta i det när jag är där nere. Existentiella funderingar. Där. På platsen som gör mig extra lycklig. Kanske har det med urskogen som grundar mig. Kanske var det fullmånen som ville att jag skulle lägga korten på bordet. Kanske var det för att jag fick rå mig själv. Jag gillar mitt eget sällskap. Jag är övertygad om att är det något man måste lära sig förr eller senare, så är det just att gilla sitt eget sällskap. Har man som jag ett väldigt aktivt liv med mycket människor runt sig, står många av de inre rummen stängda under veckorna. Jag hinner inte öppna dörrarna. Jag hinner inte rensa och rota runt.

Jag läste artikeln i DI om hjärtforskaren Katarina Steding-Ehrenberg. Hon säger att vi måste få mer liv i de år vi får - om vi vill leva längre. Hon säger att lyckliga människor lever längre. För att de har roligare.

Handen på hjärtat, hur många gånger har du lovat dig själv att göra förändringar? Du ska börja träna, äta sundare, sluta lägga dig så sent, vara ledig på helgerna, dricka mindre kaffe????? Vi är alla där. Just där. Vi drömmer om att må bättre. Att ha roligare. Men vi vill inte till 100% eller kanske inte orkar eller kanske det allra värsta, vi tycker inte att vi har tid att förändra. Jag menar, om du vill ha en förändring, varför gör du då samma sak hela tiden? Det hänger ju ihop.

Katarina Steding-E menar att man behöver gå utanför sin komfortzon och göra slag i saken och boka in den där biodlingskursen. Eller sluta plocka efter familjen varje dag/kväll/ledig stund. Eller anmäla sig till yoga trots att du verkligen inte tror att det skulle vara bra för dig. Ett rejält spinningpass är effektivare. Men vem säger det? Tänk om du mår mycket bättre av ett stilla yogapass? Tänk om promenaden vid havet med efterföljande lunch gör dig friskare än att styrketräna tre morgnar i veckan innan jobbet?

Stressen och pressen är farlig. Men också stillasittandet på jobbet eller framför tvn vareviga kväll.

Visste du att stillasittande jobb eller passiva tv-kvällar sliter på hjärtat lika mycket som en rymdfärd till månen? Vill du fortfarande äta chips framför tvn? 

Forskaren menar inte att vi skall leva asketiskt, hon menar att vi ska göra saker vi blir lyckliga av. Utan stress. Då mår kroppen bra.

Är du en person som retar dig på ljud, rörighet och alla idioters knepiga rutiner som inte passar in i din vardag? Om du bestämmer dig för att ge alla röriga, högljudda knäppskallar en chans, vad skulle hända med dig då? Har du den kärleken i dig? Tänk om du lär dig något om dig själv? Eller skall allt vara på ditt sätt? Hur långt liv tror du att du får av att försöka behålla kontrollen på allt och alla? Skratta lite åt dig själv. Känn igen dig i min beskrivning. Tro mig, jag har varit där. Men man är ingen trevlig person då. Varken för sig själv eller för någon annan. Man har aldrig tid att lyssna färdigt, man har förutfattade meningar om allt och man vet bäst. Din väg är den normala, den rätta. Eller är den verkligen det? Känner du igen dig? Är du genuint lycklig? Att börja med att mentalt träna bort saker som stör oss kan löna sig hälsomässigt säger forskaren.

Själv funderar jag att stiga utanför min box på allvar och att samla ihop en skara vänner och nya bekantskaper och bestämma att vi lagar mat tillsammans en gång i veckan eller ett par gånger i månaden. Jag älskar att laga mat. Jag älskar att prata mat. Vi ska äta ändå. Och jag älskar samtalet som form för att väcka min nyfikenhet. Kanske är du en av dem som vill hänga på? Jag känner mig faktiskt redan lite lyckligare av bara tanken.

Så känner du dig behövd? Lever du i en nära relation? Har du roligt, skrattar du mycket? Då är du lite lyckligare än oss andra och har alla förutsättningar att få ett hälsosamt innehållsrikt långt liv. Vi andra borde kavla upp. Livet är NU.

Vill du läsa mer om detta? Beställ boken av Katarina Stefing-Ehrenborg – Bättre med åren.

Varma kramar, m.