4000 VECKOR

4000 VECKOR

4000 veckor. Jag funderade på det jag läste. 4000 veckor får du i snitt i ditt liv. Plötsligt kände jag att jag ville samla ihop alla resterande veckor och hålla om dem hårt hårt. Insikten kom att nu är det dags att snåla, inte slösa på dagarna. Jag måste öppna varje veckokuvert med andakt och kika ner i det vita, släta kuvertet som jag trots allt slitit upp nyfiket. Ännu en vecka, vad, vad innehåller den?!
Men livet kommer inte med några garantier. Förutsättningarna är lika olika som våra personligheter och möjligheterna är inte ens mätbara. Vi föds alla med oändliga möjligheter.
Vad skulle jag berätta för mitt yngre jag? Hur skulle jag formulera livsråden så hon stannade upp och lyssnade? 4000 veckor känns oändligt när man är ung. Och nu, när jag inser att jag kanske har 1 till 1300 veckor kvar blir jag plötsligt medveten om hur snabbt tiden går. Hur förgängligt livet är och hur tacksam jag är som kommit så här långt.
Är det nu man ska tvärbromsa och bara ägna sig åt tacksamhet? Eller gå i kloster och odla örter och samla in pengar till världens sorger?
Hur tar jag tillvara på den uppenbara skatten jag trots allt tänker att jag har i min famn? Jag har fortfarande hela famnen full av tid. Och hela själen full av hopp och glädje. 
Hur berättar jag för mitt unga jag att hon kommer att falla många gånger under sina livsveckor och lika många gånger reser hon sig igen. Ibland räknas det till både 8 och 9 men på 9,5 kommer hon komma tillbaka med stapplande steg och bankande hjärta. 
Hur berättar jag att hon kommer göra många misstag men ännu fler lyckade kliv framåt där hon blir lycklig. Hur formulerar jag mig när jag framför min önskan om att hon alltid ska blicka framåt och väldigt sällan bakåt?
Och hur berättar jag för henne att det är extra viktigt att hon lyssnar på sin förmåga att se saker som andra inte ser? Att hon följer sin magkänsla, sitt sjätte sinne.
Tillbaka till blogg

Vågar jag avslöja för henne att även om hon tror att hon följer sin magkänsla och sitt sjätte sinne så kan hennes logiska, praktiska, förhoppningsfulla och framtidsälskande sida ta över och göra pannkaka av alltihopa och att det då inte bara tar veckor utan det tar år att läka och komma vidare?

Kan jag berätta för min lilla flicka som sitter på axeln att all kärlek inte är äkta och att det finns människor som vill leva i hennes energi och kraft och livsglädje och när de generöst fått allt -  kliver de hänsynslöst över henne – där hon ligger tom som ett skal -  som att hon inte lägre hade ett värde? Hur många veckor har hon kvar då av de 4000? Hur många veckor kan det vara värt att satsa fel?

Veckohögen krymper. 

Vissa veckor känns som att traska rakt in i solens famn; värmen, ljuset, alla ingredienser finns där för att leva här och nu. Hur många veckor av de 4000 kan man få till i solens famn? Och uppskattar man solens famn om man får för många av de goda, härliga, kärleksfulla veckorna? Måste man inte ha några svarta, trassliga, långtråkiga och regniga veckor i livet för att uppskatta dem ljusa? Hur berättar man det för sitt unga jag att det måste göra lite ont för att göra gott? Och varför måste det vara så? Finns det människor som går omkring i solen jämt?

Kan man gasa plattan i mattan de sista 1000 veckorna så att det blir balans? De flesta gamla människor som ligger på sin dödsbädd ångrar ingenting. De är nöjda. De har använt sina veckor väl och fått en fin balans mellan regn och sol. 

Så frågan är väl denna vackra torsdag; Vi lever om vi har tur, drygt 4000 veckor. Hur gör vi livet så bra som vi kan medan vi lever?


Kärlek m.